I år, 2009, är det 25 år sedan jag slutade Konsthögskolan Valand.

Sedan dess har jag hållit på med mina skulpturer, rest runt och gjort utställningar och ibland offentliga uppdrag, undervisat och hållit föredrag.

Under tiden har jag ägnat åtskillig tid åt att fundera över vad mitt arbete handlar om och varför jag håller på.

Jag har inte funnit något svar.

Eller så har jag funnit alldeles för många, vilka alla kan vara sanna trots att de ofta är helt motstridiga.

Kanske handlar det om ett behov av tröst, en flykt, ett kall, eller en sinnesförvirring som jag borde söka hjälp mot?

Jag vet inte.

Jag har bestämt mig för att inte lägga mig i det.

För jag vet ju att det handlar om något absolut livsavgörande och konstant pågående som har med mitt liv att göra.

Med livet att göra, inte bara mitt. Och jag ser ju, jag vet ju, att det ständigt varit detsamma. Trots att skulpturerna har sett så olika ut genom åren så är det alltid samma grundpuls där bakom som ska få en form.

Att skapa mening, att våga vara mitt i, att utsätta sig för det svåraste och att ge det en form. Ge det den form det har.

Att lyfta det ut ur en härva av möjligheter och göra det synligt för andra. Flytta det från en verklighet, som kanske bara är min, till en annan verklighet, som jag kan dela med andra. Kanske, kanske. Det kan jag aldrig veta. Det kan jag inte begära. Men hoppas kan jag.

Det är därför jag kan bli så frågande och hjälplös när en utställningsbesökare frågar vad det föreställer.

”Är det en kantarell?”

Nej, säger jag och biter ihop tänderna, det är en skulptur.

Hur man väljer att se mina skulpturer kan jag förstås inte heller lägga mig i, men jag kan berätta var de kommer ifrån.

Och det gör jag med teckningarna.

Tecknar och gör skulpturer och i olika tekniker och material.

Utställningar på gallerier och konsthallar. Offentliga arbeten för uppdragsgivare. Håller föredrag.
Undervisar på Stenebyskolan.