Om kvalitetsbegreppet

Denna text skrev jag som ett inlägg i seminariet kring kvalitetsbegreppet inom konsten, Bottna Kulturfestival år 2006

Om kvalitetsbegreppet
Under de år som jag har varit verksam har jag förstås sett stora förändringar.
T ex, när jag började på Valand, 1979, ansågs det seriöst att vänta länge innan man hade sin första separatutställning. Först skulle man mogna. Sju år ansågs lämpligt.
Några år senare var det motsatsen som gällde. Då var man i princip förlorad ifall man inte hade gjort flera utställningar innan man slutade.
På några år förändrades föreställningen om vilken konstnär som var framgångsrik.
Det är ju inte alltid samma sak som kvalitet, men det säger något om att varje tid, varje grupp har sin norm för vad som signalerar kvalitet.
Ett exempel jag kommer att tänka på är att under min valandstid tyckte vi att en teckning skulle bära spår av kaffespill, den skulle vara lite skrynklig och sliten. För oss betydde det att den varit med ett tag och genomgått förändringar och grubblerier. Det visade att vi arbetat hårt. Det signalerade kvalitet.
När någon person, som inte var införstådd i våra interna begrepp, ifrågasatte kaffespillet, tyckte vi att han var okunnig om vad kvalitet var.
Konstvärlden är full av mer eller mindre informella strukturer, där man signalerar kvalitet, helt enkelt genom att välja tillhörighet.
Ibland blir man genom utbildningen fostrad in i tillhörigheten. Ibland väljer man den själv, eftersom det är lättare att höra till än att stå utanför.
Det är ju också svårt att verka som konstnär utan sammanhang, utan tillhörighet eller koder som följs, uppmärksammas och sedan bryts. Man kan inte vara uthållig i sitt arbete utan begrepp, utan redskap eller bekräftande möten.
Utmaningen blir därför att iaktta och delta med skepsis, med lagom distans. Att låta sig påverkas men att också ge sig tid att sila påverkan genom sin egen verklighet.
Häromdagen pratade jag med en granne, som är bonde. Han är välvilligt intresserad av konst och konstnärer, tittar och reflekterar. Han tycker att alla människor ska kunna förstå konst omedelbart, inte bara de initierade. Han tycker att det borde vara konstnärens främsta ambition, att kommunicera med så många som möjligt. Att kvalitet är att nå så många människor som möjligt, att få alla att gilla det man gjort.
Han tycker att jag gör konstiga saker som ingen kan förstå.
Även om han inte säger det rakt ut tror jag att han tycker att jag är en kultursnobb.
Och det är jag.
Jag påstår nämligen att den som intresserat sig för ett område, ägnat sitt arbetsliv åt det, sett mycket, reflekterat och försökt göra sig av med illusioner, är bättre rustad för att förnimma kvalitet inom just det området.
Det låter ju inte så omstörtande ifall man byter ut ordet konst mot till exempel partikelfysik.
Men den konstnär som säger att hon inte vill eller har behov av att kommunicera med hela världen, blir kallad elitist eller kultursnobb.
Jag har hört folk påstå de mest häpnadsväckande saker om kvalitet.
Det finns folk som säger att alla måste studera de gamla mästarna för att kunna bli konstnärer, andra hävdar att man måste kunna teckna en hand, somliga att man måste kunna mingla, verbalisera, provocera, interagera, kommunicera.
Och en del påstår att kvalitet överhuvudtaget inte existerar, att allt är överenskommelser, en slags rävspel som det gäller att vinna i.
Men ändå…
…trots att vi aldrig kan ringa in vad det är, så är det uppenbart att vi är flera som är överens när vi ser kvalitet.
Det finns klassiker som ständigt finner nya läsare, musikstycken som får oss att gråta, konst som hjälper oss att se.
Jag brukar inte vara ensam om att tycka att något är bra.
När jag ser något med kvalitet, upplever jag en förflyttning, en obeskrivbar lättnad, ett känslomässigt svar som jag inte kan förklara.
Jag tror att min perception är tillräckligt känslig för att jag ska kunna avgöra när något är sagt med uppriktighet. Med närvaro. Med övertygelse.
Det finns en laddning där och vi ser det, vi känner det och är överens.
Vi kan nicka i samförstånd och tänka, javisst, detta tror jag på.
Precis som i ett vardagligt samtal, där vi med orden undersöker varandras uppmärksamhet och ganska snabbt avgör om det kan utvecklas till ett värdefullt samtal eller inte. Vi läser varandras ögonkast, kroppsspråk, omedvetna signaler.
Men precis som i vardagliga samtal måste man öva på den uppmärksamheten, ständigt bygga om och förbättra kommunikationsverktygen. Förfina uttrycksmedlen, öva på lyssnande, iakttagande.
Olika sätt måste prövas för att nå igenom bruset av intryck, för att nå förbi utseendet.
För kvalitet har ingenting med utseende att göra, inte heller hantverksskicklighet eller grupptillhörighet. Kvalitet har att göra med förmågan att tränga förbi de begreppen.  Det kräver mod och integritet.
Vad är då skillnaden mellan min grannes krav på begriplighet och mina tankar kring att vi är överens om kvalitet när vi ser den?
Jo, jag menar att efterhand som jag ägnar mig åt ett område ökar förstås mina anspråk, mina krav på upplevelser kräver nya stimulanser. För att utvecklas behöver jag se sådant som kan skaka mig ur sadeln. Jag vill vidga min begreppsvärld. Bli överraskad. Det är klart att jag har en större beredskap för det än min granne, eftersom det ingår i det uppdrag jag givit mig.
Det är otillfredsställande med en slags allmänt tyckande.
Jag behöver stöd i begrepp. Kanske filosofi, psykologi, politik, historia. Kanske gyllene snittet, komposition, färglära, formlära.
Jag behöver en formell struktur för att kunna bygga mig ett språk som efterhand kan bli personligt. Jag behöver delta i sammanhang som stimulerar mitt mod och min självständighet..
Det finns en allmän föreställning om att konst ska kunna gå att bedöma omedelbart, ska kunna delas in i bra och dåligt. Jag tror att det handlar om ett behov av trygghet.
Men den föreställningen ligger ivägen för ett nyfiket betraktande, den gör allt till ett löst tyckande.
Även konstnärer kan göra sig skyldiga till det. Det är ibland omöjligt att prata med kollegor eftersom de är så rädda för att tycka fel, göra fel, signalera fel.
Jag försöker skilja på det ena och det andra.
Dels det där med att signalera kvalitet, genom att göra rätt, att höra till rätt gruppering, använda rätt ord. Hålla koll på rätt saker.
Och dels det andra, som jag tror är mycket svårare, att i grunden rannsaka sig själv, ifrågasätta sina uttrycksmedel, genomskåda sin fåfänga, fatta självständiga beslut, tränga bakom och öppna till något som är svåråtkomligt.
Våga riskera något.
När jag läser, ser eller hör ett konstnärligt stycke, vill jag bli mött.
Jag vill se att arbetet har pressats genom en rad reflektioner om världen, om livet.
Jag vill känna en person att komma i kontakt med.
Min upplevelse fördjupas om jag formellt, känslomässigt och intellektuellt lyckas leva mig in i många olika infallsvinklar.
Men blir det då automatiskt kvalitet ifall alla parametrar ligger där de ska? Ifall konstnären tänkt och känt och gjort och sagt allt på det mest genomreflekterade sätt?
Nej! Förstås inte. Det kan bli dött. Det kan bli tråkigt.
Kvalitet kan inte spekuleras fram, kan inte tänkas ut, kan inte slås fast eller bestämmas.
Men det finns!

Britt Ignell
Bottna 06 07 08